Min vän Johan gillar att spela gitarr. Dessutom är han skolad i instrumentet vid ett av de finaste lärosätena. Om man använder ordet i dess mest positiva bemärkelse kan man verkligen säga att han är en stor gitarr-nörd. Den som nämner ett gitarr-märke, en högtalare eller en förstärkare i hans närhet har hans fulla uppmärksamhet en väldigt lång stund. Kanske blir den personen en vän för livet.
Visst överdriver jag lite. Men inte särskilt mycket.
Ett problem för Johan är tydligen att hans vänstra armbåge blir kall och stel när han spelar länge. Hur länge som Johan måste spela för att råka ut för detta vet jag inte. Förmodligen handlar det om timmar. Men olägenheten är i alla fall så pass stor och ofta förekommande att han beställde ett stickjobb av mig: Johan ville ha EN armvärmare. Tänk ett mellanting mellan en handledsvärmare och en tröjärm. I varje ände av ”tuben” finns resår som håller härligheten på plats.
Sagt och gjort. Jag störtdök ner i garnkorgen och hittade de perfekta restgarnerna för projektet. Något blev över efter min blå baby-kofta, ett annat efter halsduken jag stickade i december. Tillsammans med lite svart och lite grönt började det ta form. Och voilà! Efter panikstickning framför kommissarie Barnaby igår kväll blev kalaset klart, trådar fästes och slutresultatet kunde överlämnas när jag träffade Johan i Uppsala i kväll. Hurra!
Johan blev jättenöjd. Jag är fortfarande konfunderad över projektet (det är inte något som jag någonsin själv skulle komma på att sticka) men är glad att Johan är glad. Men kom jag ihåg att ta en bild? Nej. Förhoppningsvis kan jag komma ihåg att knäppa en när jag träffar Johan någon gång framöver.
Än så länge får jag nöja mig med att nöjt betrakta de pytte-små testar garn som återstår av det stash som jag önskade göra mig av med. Jag lyckades nästan. Resten kanske kan bli en garnboll.
